Silvio Berlusconi, Carl Bildt och Ewa Björling kan pusta ut, liksom den uppsjö kulturutövare som de senaste veckorna med svansen mellan benenfått erkänna att de underhållit Khaddafiklanen. Med Japans explosion imploderade också den svidande libyien frågan.
Är det någon som idag minns Burma? De röda dräkterna som fyllde löpsedlarna . Militären gick in hårt, stängde av kommunikationen med omvärlden och kvävde upproret i sin linda. Omvärlden reagerade med slagord: Vi får inte glömma! Demokratin ska segra!
Men Burma förblev tyst . Vad gjorde man? Glömde.
Från Libyen hörs fortfarande skriken på hjälp. Regimen har inte lyckats tysta, de har bara haft en enorm tur. Ropen efter flygförbud och sanktioner dränkts i ljudet från ett tjutande larm långt till öster. Visst har det att göra med nyhetens behag, eller kanske obehag, men också med närhet. Japanerna har genom sin metamorfos från ett indoktrinerat folk med överhetsambitioner till ett gigantiskt och lika väl styrt arbetslag kommit oss närmare.
De bor i samma himmelshöga lägenhetskomplex . De är tysta och traditionella, för inget onödigt väsen i form av snabb musik vars takter vi inte förstår, politiska diskussioner där vågorna går höga och revolter mot ett mer eller mindre synligt förtryck. De är offer för allt det där vi är rädda ska drabba oss själva - tsunamis, jordbävningar, härdsmälta.
Men politiskt förtryck? Inbördeskrig? Det är först här det västerländska medvetandet häpnar. Att försöka föreställa sig Jas-plan över Västerås är inte detsamma som rädslan för Barsebäck. Gatuförsäljarna längs de Skanskabyggda vägarna i Benghazi tycks så mycket längre ifrån svensk mark än Sendais tjänstemän.
G8-länderna med Obama i spetsen tassar försiktigt kring den libyska frågan. Medan Japan brinner och svämmar över om vartannat tystnar kritiken — alltmedan blodet fortfarande flyter över östra Lybien.
Makt och uppror bär båda munkars röda färg.
